I veckan gjorde vi det igen. Det var tredje året i rad och då är det väl att betrakta som tradition!?
För tre år sedan fick jag för mig att samla mina viktigaste, finaste och bästa vänner, alla på samma gång. Jag slängde ut ett par datum till dem och tog den dag som flest kunde. Det enda jag ville var att ses, äta, dricka och prata prata prata om allt. Det som är extra roligt är att inga av de som är med den här kvällen umgås för sig, utan mig liksom. De har lärt känna varandra genom mig och gillar varandra mycket men hittar inte på grejer titt som tätt utan att jag är med i någon form av sammankallande funktion 🙂 . Även om det bara är en tidsfråga! 😉 De samtal som blivit de här kvällarna är helt fantastiska. Och nu har vi gjort det igen, för tredje gången. Trots att inte alla är nära varandra så öppnar alla upp sig, lyssnar, råder, skrattar och driver med varandra. Vi delar stort och smått, vi är vuxna, liven spretar, vi jobbar med och gör väldigt olika saker. Alla går vi igenom en massa som är roligt men också mycket som är svårt och sorgligt. Allt brukar komma upp på bordet. Och alla bidrar med erfarenheter, nätverk, goda råd och en jäkla massa energi. Det förekommer tårar. Men framför allt skratt. Mycket skratt. Det finns en sak som vi gör varje år vid den här middagen, något som är spikat och ristat i sten – ”rundan”. Vi går ett varv runt bordet och var och en av oss berättar något viktigt som hänt oss, något vi är stolta över och/eller något som påverkat och spelat stor roll under året som gått. En riktig egotripp och rundan visar alltid att man inte är ensam om det man upplever, vare sig det är skit eller alldeles fantastiskt. Mitt förslag till dig är att föreslå det här bland dina vänner eller i din familj. Att alla får berätta något utan att bli avbruten eller emotsagd förrän man är klar. Då brakar det loss, peppen, råden, ifrågasättanden i bästa välmening, nya vinklar och alla skratt. Det här är nog min religion.
Med Christina Stielli.
Cornelia. Hon blev i hop med min kompis och tidigare kollega Anders för många år sedan. Nu är de gifta. Att Anders kom dragande med Cornelia är det bästa han gjort. Nu är hon lite min också nämligen.
I år samlades vi på Griffins Steakhouse och hade turen att få prata om oxfilé och ursprungsland med kocken och krögaren Kristian Hellberg himself! Maten var kanon och Kristian tog väldigt väl hand om oss och servitören till höger i bild fick en lång kväll. Jag har inte hans namn men han var grym! Som han kämpade med oss, tack!!
Tina och Hanna. (Tina och jag lärde känna varandra under en resa med Unicef till Sierra Leone och Hanna och jag har varit bästisar sedan klass 1a i Solängsskolan i Gävle när vi var sju år gamla.)
Tina, jag, Maria Å, Mathilde och Hanna. Christina, Maria H och Cornelia hade hunnit smita hem. (Maria Å och jag lärde känna varandra när vi jobbade på samma ställe, hon är knivskarp. Mathilde och jag träffades när vi var på samma bröllop i Frankrike för många år sedan nu. Maria H och jag gick på samma grundskola i Gävle och hamnade i samma klass på gymnasiet och Christina och jag träffades första gången utanför en provhytt i en klädaffär och började prata och det har vi liksom bara fortsatt med! Där har du dem, några av mina bästa vänner.) Jag sov tre timmar innan det var dags att jobba morgonen efter den här fantastiska kvällen. Det gick som en dans. Jag är alldeles lycklig över att de här kvinnorna är mina. Så länge jag har dem ska nog allt gå bra.
Om ett år gör vi det igen!
Kram, Titti.