Jag blir förbannad. Och ledsen.
Jag pratar förstås om terrordåden i London i går kväll. London är en stad som betyder väldigt mycket för mig. Jag är alltid lite gladare där och London gör mig bra på något vis. När jag var 19 åkte jag till London och blev kvar ett år, jag var au pair i en fantastisk familj och jag pluggade engelska. Sedan sökte jag in till ett universitet i London, lyckades på något vis komma in och sedan blev det drygt tre år av journalistikstudier i Clerkenwell i London innan jag lite motvilligt flyttade hem till Gävle (min barndoms stad) igen. De där åren i London var väldigt nyttiga för mig. Ingen mamma eller pappa i närheten, vi ringdes på söndagar och om det var kris förstås. Inget internet och ingen mail (skitlänge sedan alltså!!). När det var tufft i skolan, när engelsk grammatik var helt omöjlig, när jag kände mig ensam, när jag inte trodde att jag skulle klara det, när jag fick underkänt på en tenta och måste göra den igen trots en hög andra tentor som väntade, när magkatarren dök upp – när jag inte hade något annat val än att hantera alla de där situationerna, då kom jag på vem jag är. Vad jag kan, hur mycket jag klarar och att jag faktiskt inte är beroende av någon annan. Den personen jag då kom på att jag är, vilken kapacitet jag har, har gjort att jag vet att jag klarar att ta mig genom nästan vad som helst. Jag fick självförtroende och ännu viktigare, självkänsla. Jag vågar på mig själv, jag räcker till. Jag hade förhoppningsvis kommit på det utan åren i London också, men jag är tacksam för att jag fick nöta på där för mig själv och det är därför London ger mig en speciell känsla i hela kroppen när jag är där. Tro nu inte att jag satt för mig själv och var småtrasig hela tiden, jag hade ju vänner förstås! De lyssnade och peppade, men hitta lösningar kunde bara jag. De jobbade och var ofta ute och hade the time of their lives och när de stormade in på natten kunde jag fortfarande sitta med någon uppsats. Jag var lite avis på dem men fick för all del min beskärda del av allt det roliga jag också.
Om jag haft några av mina största utmaningar i London så har jag också haft bland det roligaste jag någonsin kommer att ha i London. Jag längtar alltid dit och jag kom hem därifrån för bara en vecka sedan. Jag firade min födelsedag med afternoon tea i The Shard, en skyskrapa bara 150 meter från där det blev stopp för lastbilen i går kväll. Jag strosade runt på Borough Market ett par timmar i strålande solsken och jag gick hemåt mot hotellet över London Bridge.
Jag kommer alltid att åka tillbaka till London. För att jag älskar stan, människorna, platserna, möjligheterna, utbudet, glädjen och för att det är mitt home away from home. Om någon plötsligt sa, Titti, vi har ett jobb här i London till dig, vill du ha det? Jag skulle flytta i en blinkning! Att få leva i London igen skulle vara fantastiskt. (Nu händer det tyvärr väldigt sällan att man får såna samtal från ingenstans…)
Jag har också en bestämd uppfattning om att de mörka krafter som försöker styra oss genom att skrämma oss inte ska få lyckas med det. Jag tänker så emot in i kaklet. Det betyder inte att jag är dumdristig eller naiv, jag tänker inte ta onödiga risker men jag tänker heller inte avstå från sånt som jag vill, längtar efter, drömmer om eller från sånt som är viktigt för mig. Vi är alla olika, vi hanterar svåra saker olika. Det jag beskriver är mitt sätt. Jag är i alla fall säker på att vi måste fortsätta visa varandra omtanke. Vi måste engagera oss i det som händer runt oss.
Den här bilden tog jag innan jag promenerade över London Bridge från den södra sidan till den norra. Statyn står precis där bron tar slut på den södra sidan, precis där man viker ner till höger till Borough Market.
See you soon London.
Kram, Titti