I 40 år har de spelat tillsammans, alla har inte varit med hela tiden men min pappa har varit med från start, och Lasse Ädel på klarinett i bakre raden och min uncle Göran förstås. Det var Göran som liksom började dra igång det här tradjazzgänget som från början hette Bay City Stompers. (Bay City = Gävle. Staden i viken, kolla kartan.) Oändliga är de konserter jag sett och hört med dessa herrar. Jag har tyckt att det varit helt värdelös (läs; i tonåren och där omkring) när jag fått åka med på jazzfestivaler kors och tvärs när jag bara ville vara hemma med kompisar och kolla killar. Min pappa spelar ju också banjo och att höra en ensam banjo där hemma i köket repandes för sig själv, ja det är kanske inte så man helst vill höra en banjo… Men slår man ut alla år de spelat så vinner de antal år då jag tyckt att det varit väldigt roligt med Bay City Seven och i kväll var jag alldeles varm i hjärtat. Och stolt. Flera gånger har de sagt att de ska sluta och en kvinna frågade i dag ”hur många avskedskonserter har ni haft?” Nu närmar den sista sista sig. I kväll spelade de sin NÄST sista spelning, i Heliga Trefaldighets kyrka i Gävle. Jag blåste fram och tillbaka för det här ville jag inte missa. Den sista spelningen görs på långfredagsjazzen i påsk på Silvanum i Gävle. Jag hoppas hoppas hoppas att det blir fullt hus, det kommer att bli en spelning att minnas!
En måstebild att ta!!
Brorsorna! Farbror Göran och pappa Bertil.
Mitt i en mening.
En steelguitar, snart till salu. Men banjon ska han behålla.
Lasse Pettersons ena trumcase, det har varit med ett tag! Och jazzfestivalerna i Askersund har varit många.
I heliga Trefaldighetskyrkan gifte sig mamma och pappa, jag är döpt och konfirmerad här.
Göran vid pianot, Ingvar med skägget, Kennet med trumpeten, Lasse på klarinett där bak, pappa, trummisen Lasse och Sören med trombonen. I kväll drog de en bit över 100 personer i publiken. Extranummer krävdes.
Kram från mig, alldeles varm i hjärtat.